onsdag, november 20, 2013

Livet vinner inte alltid...

... men oavsett vad så går det vidare för alla som finns kvar.

Idag har vi tagit farväl på riktigt. Riktigt på riktigt.
Jag har fasat lite, men det visade sig att våra underbara ungar förstår så bra på sitt alldeles egna sätt.

Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv, tack och lov får man väl säga. Jag har inte haft med alla mina barn på någon, så dagen var något av ny mark för oss alla.

Vi har pratat och pratat, jag och de små, Elliot har ju träffat på situationen förut. De har frågat en miljon frågor... Vad händer när man dör? Vart tar man vägen? Vad är själen, är det samma som hälen? Hur flyger man till himlen, människor kan ju inte flyga? Varför dör man? Dör alla när de blir gamla? Oändliga och nyfikna frågor från dessa små genier och jag har verkligen försökt att svara från hjärtat, inte lindat in något, bara svarat så sanningsenligt som jag kunnat.

Barnen med sina enorma hjärtan, de satt där i kyrkan så fint... De frågade så många frågor... Varför sjunger tanten? Varför är väggarna så höga i kyrkan? Får jag titta på kistan? Vad ska vi göra med blommorna? Får vi ta med det lilla häftet hem? Varför sitter pappa där framme? Vad kunde jag göra annat än att svara och förklara, vi hade en riktigt fin stund på vår egen rad under ceremonin.

Så kom avskedet... Dags att gå fram och lämna den röda rosen på kistan. En förkrossad 11-åring, en liten i varje hand.... Man hinner liksom inte ens tänka, inte bli nervös för att de ska hitta på något. Alla tre lade sina rosor på kistan....

Sedan satte vi oss på huk tillsammans och sade: "Hejdå farfar, vi kommer sakna dig."
Så enkelt, så vackert, så självklart.

Barn är så kloka, universums små mästare, riktiga levande mirakler... Och jag har den stora äran att ha tre av dem och de är så underbart ljuvliga! Jag är så stolt över dem att jag kan spricka! Tänk om världen ändå såg saker mer ur barnets ögon...

Så farväl, älskade farfar och svärfar...
Du har lämnat vår värld, men du finns alltid i våra hjärtan och jag lovar att göra mitt bästa för att hålla ditt minne levande hos de små skatterna. De pratar ofta om dig, att du är en ängel nu och hälsar att de kommer att sakna dig så mycket. De talar för oss alla... Du är välkommen att hälsa på, vi lovar att inte bli rädda :) Vi vet att vi ses igen någon gång och att du håller ett öga på oss så länge....

Sov gott...


2 kommentarer:

Frida sa...

Väldigt fint skrivet. Att nästa generations barn finns där med sin otvugna glädje är väldigt förtröstansfullt när man har sorg. Väldigt fina ungar du har. Kram på er!

liteth sa...

jättefint <3