fredag, mars 01, 2013

Okej, jag erkänner....

Jag måste får lägga mig i det här, jag bara måste. Faktiskt.

Varför? undrar ni kanske. Detta ständiga postande av länkar om förskolan hit och dit, foton på artiklar, fakta, erfarenheter.

Saken är den här. Jag är förskollärare. Jag är mamma. Jag är medmänniska. Jag upplever alla sidor av vår kära förskola varje dag, hela tiden och just nu är det något som inte står rätt till. 

Kikade runt lite på Skolverkets hemsida förut och hittade en sammanställning angående förskolan, gjord hösten 2011. I snitt har en svensk kommunal förskola då 17 barn i barngruppen och 5, 3 barn per årsarbetare. Det är ju faktiskt inte helt illa, även om jag personligen inte rekommenderar grupper större än 15 barn, ännu färre i småbarnsgrupperna. 

Skolverket skriver även att 95%, NITTIOFEM PROCENT av landets 3-5-åringar är inskrivna på förskolan! Är det någon mer än jag som anar en enorm kundkrets här? Hur sjutton kan det då komma sig att man ständigt och jämt sparar inom denna sektor? Att vi inom förskolan tar hand om landets framtid, är ju inte att överdriva om man tittar på de här siffrorna. 

Jag har en hälsosam grundkoll på hur kommunerna fungerar, jag har precis som alla andra fått lära mig logiken (?) i att en kommun som t ex Borås går med hundratals miljoner kronor i överskott men att de pengarna inte kan gå till driftskostnader (dvs löpande kostnader för tex fler förskollärare i verksamheten, mindre grupper eller så). Otroligt logiskt. Eller? Det pratas i det oändliga om de berömda "påsarna" med pengar. 
"Nej, nej, vi har egentligen inga pengar för de som finns ligger i en annan påse." Om jag hade fått en krona varje gång jag hörde den förklaringen så hade jag kunnat finansiera en egen förskola vid det här laget.

Jag blir arg, jag blir bitter, jag tappar tron på mig själv som yrkesperson, jag tappar lusten att göra det jag utbildat mig till och jag tappar tron på att de som fattar besluten har den minsta aning om vad deras beslut gör för verksamheterna. De politiker som känner sig trampade på tårna här får ursäkta, men så känns det. Jag är inte ensam om att känna så här, allt fler lärare går in i väggen, får utmattningssymptom, orkar inte helt enkelt. 

Jag är 35 år och har själv varit på väg åt samma håll, men fick snabb hjälp av en uppmärksam chef. Alla har inte den turen. Att inte kunna påverka min situation är det värsta jag vet, det stressar livet ur mig. Jag har tinnitus sedan länge, men den blir allt värre. Igår kunde jag inte sova för det var för tyst, så pipen i öronen hördes alldeles för tydligt. Det pep så jag mådde illa. Jag somnade inte förrän lilla dottern kom smygande och lade sig på min arm för att somna, då dränktes tjutandet av hennes snusande andetag. 

Men nog om mig, nu till barnen, alla de älskade små barnen. Mina egna och alla andras, de som utgör de 95% av sin åldersgrupp och befolkar våra förskolor. I dagens läge skrivs barnen in allt yngre och de går snabbt upp på heltid för föräldrarna har jobb att sköta. Så är det. Men vad är det för vistelser vi erbjuder dessa små barn? Ja, de större barnen med så klart, men framför allt dessa ömtåliga små... De som behöver en trygg anknytning till en vuxen person som ersättning för föräldrarna under dagarna på förskolan. Jag hör ryktas om småbarnsgrupper med 18 1-åringar på max 3 pedagoger. 18 stycken! Hur ska de få tiden och lugnet att skapa en trygg anknytning till någon? Hinner pedagogerna ens försöka mellan blöjbyten och dagliga rutiner så som måltider och utevistelser? Vi som jobbar i förskolan är bakbundna, vi ska följa alla dessa fina riktlinjer, men vi hinner inte ens det allra, allra viktigaste, att se varenda unge. Det gör mig så fruktansvärt ledsen. Ändå lämnar jag mina egna barn för att själv kunna jobba... 

Ska vi skryta med världens bästa förskola, så är det hög tid att göra något och det NYSS! Ingen vet idag hur det påverkar de allra minsta att gå på förskola som de gör idag, för man har inte kunnat forska på det än. De barnen som var först med det här har inte blivit stora nog än för att man ska kunna få ut något vettigt resultat ur en sådan undersökning. Ändå vill sossarna sänka åldern för allmän förskola till 2 år istället för 3 år, och dessutom öka vistelsetiden till 35 timmar istället för de 15 timmar som finns idag, med motivieringen att "kunskapsresan måste starta så tidigt som möjligt." VEM gav dem rättigheterna att sätta sig över barnens föräldrar på det här viset?! Det finns inget bättre för små barn, än deras föräldrar! Små barn BEHÖVER sina föräldrar för att överleva, för att lära, för att utvecklas. Det är rent ut sagt fräckt av Socialdemokraterna att hävda att barn behöver vara borta mer från sina föräldrar. Satsa på att stötta de föräldrar som inte riktigt orkar istället! Ge dem stöd, mötesplatser, kontaktnät och möjligheter att bli de bästa föräldrarna de bara kan bli. Det är DERAS barn! Detta barn är förvisso en samhällsmedborgare som alla andra, men i första hand är det lilla barnet någons barn. En liten, ny människa med öppet sinne och alla möjligheter i världen... Hur kan man ens med att föreslå saker som inte ligger i det lilla barnets bästa? Det är för mig helt galet!

Uppepå detta så ska ju då förskolorna ta emot dessa barn, under fler timmar. Räck upp handen den som tror att man först satsar miljoner på att ge förskolorna förutsättningarna för denna omfattande omstrukturering... Ingen? Nä, jag tänkte väl det.... Jag ska inte ens gå in på lönefrågan. Men vet ni det att en lokförare tjänar ca 34000:- efter 60 veckors utbildning. Efter 3,5 år på förskollärarprogrammet fick jag 18600:- i ingångslön, efter snart 7 år i yrket så har jag 23680:-... Varför lönar det sig ALDRIG att arbeta med människor??

Ni får ta detta inlägg för vad det är, jag är upprörd och ostrukturerad. Över bristen på respekt vi lärare får från de styrande, över bristen på kunnande och respekt de visar de små barnen, över att ekonomiskt tjafs och valfläsk är viktigare än att skapa fungerande verksamheter som genererar trygga individer... Jag vill inte att ni ser det här som en knytnäve i ansiktet på någon särskild eller enskild, det är hela systemet som upprör, det är personliga upplevelser och frustration som talar. Jag förväntar mig inte att någon lyssnar... Jag behöver skriva av mig ibland...

Ta hand om varandra och värna barnen.. Utan dem är framtiden inte mycket att ha...

2 kommentarer:

mamsen sa...

Heja dig, fantastiskt bra skrivet och det är precis så som du beskriver
Kram

Anonym sa...

Bra skrivet !!