fredag, augusti 11, 2006

Trampa vatten - en överlevnadsstrategi?

Ibland så känns det som om allt man gör är att ständigt trampa vatten, ständigt försöka hålla näsan över vattenytan för att kunna få luft. Ofta undrar jag om det är meningen att det ska vara så för jämnan. Ska allting vara en kamp för överlevnad eller kommer det där flytet nån gång framöver?

Nu kanske ni undrar hur jag tänker, så jag ska försöka att få ur mig en någorlunda vettig förklaring... typ... ;) Jag vet iofs inte hur jag tänker heller... Jag behöver mest bara skriva av mig en himlans massa... Så jag ber i förväg om ursäkt för eventuella depressiva drag i detta inlägg.. :)

Man springer ju, inte helt oväntat, förr eller senare på problem i sitt liv. Det kan vara ekonomin som kärvar, man får inget jobb, det strular med pojkvännen, en kompis mår dåligt eller så springer man själv in i en vägg. Resultatet av alla de här grejerna, inte minst om de infinner sig samtidigt, är att man oundvikligen mår dåligt. Man kan tappa bort sig själv, gå vilse i sin egen hjärna och ganska lätt tappa hoppet. Jag antar att det vid det här laget är någorlunda klart att jag själv har råkat ut för i princip alla de ovanstående "exemplen", med undantaget att jag faktiskt har ett jobb. ;)

För att ta det från början....
Jag har sedan många år varit Mästaren, jag menar verkligen med stort M, på att gömma mig. Jag gömmer mig för min familj, mina vänner, min partner och framför allt för mig själv. Man kan ju lätt skylla på uppväxten, även om jag själv tycker att jag haft tur. Första kärleken visade sig vara mer än komplicerad och det satte sina spår. Vägen till vilsenheten är i nuläget inte så intressant, utan det är snarare mer vad som blivit resultatet. Mästaren har hamnat i konflikt med hela sin världsbild och måste sluta gömma sig...

Första reaktionen - PANIK!

Jag har, utan att jag egentligen märkt det, blivit en människa långt ifrån den jag vill vara. Eftersom jag trots allt ännu är Mästaren så har jag gömt mig för det faktumet att jag är den jag är. Jag har envist, för att inte säga tjockskalligt, försvarat och argumenterat för att det är ok att vara jag. Att det inte är något fel på den jag är. Jag har till stor del faktiskt lyckats med att lura i mig själv att jag är helt normal och att jag mår bra, precis som den fasad jag visar utåt gör. Att inse att de dåliga saker man fått höra, faktist stämmer är vansinnigt smärtsamt... Det orskar inte bara panik, utan även förvirring, ångest, förtvivlan och otroligt många frågor dyker upp. När den man tror att man är, visar sig vara något annat än man trodde.. Vem är man då? Ingen? Någon? Och hur ska denna Ingen/Någon se på världen och ha åsikter om saker? Om man inte vet vem man är kan man väl inte tycka något... Att gömma mig för mig själv är den största otjänst jag någonsin gjort mig...

När problemen så hopar sig och man trampar vatten allt man orkar för att eventuellt lyckas sno åt sig en liten nypa luft mellan djupdykningarna så handlar det om överlevnad... Men vad gör man när överlevnadsknepen tar slut och allting rämnar? Det är inte bara problemen man ska hantera, man vet inte hur man ska ta sig an dem alls när man inte vet vem man är... Om det förra var överlevnad, vad blir då det här? Panikartad kamp för att känna sig existensberättigad...

Man ber för sitt liv utan att veta vem man egentligen ska be till...
Man måste börja ta beslut, men vet inte i vilken ända man ska börja...
Man måste börja ta ansvar för sina handlingar, men dom smärtar för mycket för att man ska kunna bära dom...
Man måste, och det här är den mest smärtsamma av dom alla, börja reda upp sitt liv... Se samband man blundat för i åratal, gräva upp minnen man gömt så långt bort att man inte ens tror att det som hänt har hänt, gräva efter de små resterna av den man var för att kunna skapa den man vill vara....

Att, med milt våld, bli ivägknuffad till en krismottagning var nog det bästa som kunde hända mig just nu. Att få prata med någon som lungt och sansat ställer dom frågor man sedan länge låtit bli att ställa till sig själv. Jag kan lova att det är mycket enkelt att hitta på ursäkter för att slippa svara när man själv ställer frågan, men när någon annan gör det och man måste svara, det är då den verkliga utmaningen börjar. Jag, som alltid låter bli att stå upp för mig själv, måste leta inom mig för att hitta vad jag verkligen tycker. På bara två träffar har jag hittat så många saker som jag bokstavligt talat har lurat mig själv att tro. Jag har tillintetgjort mina egna åsikter och värderingar för att anpassa mig till någon annans. Det sorgligaste är att jag inte ens blivit tvingad att göra det, det har kommit automatiskt. Jag prioriterar bort mig själv utan att bli ombedd att göra det. Hur sorgligt är inte det? Jag är så oviktig att inte ens jag själv vill lyssna på mig eller tro på mig. Jag vägrar att ta plats och avvisar de som vill hjälpa. Jag bygger murar i mitt inre som jag inte ens kommer igenom själv. Jag har fastnat så i "kan-själv-mentaliteten" att jag får skuldkänslor när någon gör nåt för min skull.

Jag fastnar i två frågor...
Vem är jag?
Hur fan, rent ut sagt, kan någon älska mig?

1 kommentar:

Karolina sa...

Uj, känner igen mig i mkt av det du skriver.