torsdag, juli 06, 2006

Sommaren helar...

Sommaren verkar ha kommit igång på allvar och med det även mitt nya jobb. Är nu förskollärare på heltid (sedan ca 3 veckor) och jag stortrivs. Ungarna är härliga, kollegorna på avdelningen likaså och vi har massor med idéer vi vill testa på. Solens härliga stekande gör att vi spenderar större delen av dagarna utomhus på den fantastiska utegården, där vi igår installerade en 3, 5 meter bred pool till busfröna. Vilket badande! De ligger i blöt konstant, med undantag från när de springer i vattenspridaren strax intill. Ungarna har inte ett bekymmer i världen utan njuter hejdlöst av att bada och leka i solen. Det får mig att fundera över mitt liv naturligtvis... Vad händer med åren som gör människan till en grubblande, ångestfylld varelse som inte längre kan njuta av stunden och det som sker just då? Menar naturligtvis inte att alla blir såna men jag verkar ha blivit en av dessa figurer. Jag grubblar och grubblar, men kommer kanske inte så långt som jag skulle vilja.

Har fått lite hjälp det senaste med att sortera mina tankar och det känns skönt. En ljusning, även på en himmel som redan är klarblå. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad vill jag få ut av mitt liv? Frågorna poppar osvikligt upp när jag får en stund över och får min hjärna att gå på högvarv. Är det detta som kallas 30-års kris? Eller har mina existensiella frågor bara råkat sammanfalla med att jag nästan fyller 30?

Jag har fått höra många gånger att jag besvarar frågor med frågor.. bara för att slippa svara, slippa ta ställning. Till och med när jag skriver så här så ställer jag fler frågor än jag hittar svar. Kanske inte det bästa sättet att reda ut sig själv på... ;) Kan dock tacka min lyckliga stjärna för att jag har vänner som ställer dom jobbiga frågorna, men inte godtar en fråga som svar på en fråga. Ni vet vilka ni är och jag är så tacksam för att ni finns i mitt liv. Jag har nog tagit lite för givet förut, men jag börjar förstå att vänner som mina inte växer på träd och det är inte alla förunnat att ha såna. Jag undrar hur jag kan ha förtjänat dem... men det kanske är så att alla är värda något för någon och att det faktiskt finns de som tycker att jag är värd just deras vänskap. Känns skönt, om än lite overkligt, att det finns dom som ser förbi "kan själv" och ser själen för vad den är.... och ändå stannar...

*tacksam*

Inga kommentarer: