måndag, april 24, 2006

Jämställdhet till varje pris?

I helgen har Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) hållit sitt årligt fullmäktige, denna gången i Örebro. Som vanligt har det varit ett fantastiskt arrangemang med massor av engagerade, insatta och diskussionsvilliga studenter så långt ögat kunde nå. För mig var det FUM nummer 3 och jag börjar känna att jag äntligen vet hur saker och ting går till. Ska det behöva ta 3 år kanske ni undrar? Det enkla svaret är: jag tror fan det! :)

Scenariot är:
Ca 500 studenter befinner sig på en plats full med korridorer, stora mötessalar, grupperingsrum och matsalar med varsin tjock pärm full med handlingar som man naturligtvis något oförstående har läst igenom hemma på sin kår innan man åker dit. För att göra saken ännu roligare så flyttar FUM runt och är varje år på olika ställen med olika praktiska lösningar på allt. 2004 var FUM förlagt till ett snöigt Luleå och alla mat som serverades var vegetarisk (Fisarnas FUM :)), 2005 hamnade vi i Ronneby, med fin-fina sovsalar i studentkorridorshusen på campus och nu 2006 var det hi-tech FUM i en av Svergies bästa konferensanläggningar Conventum i Örebro. Med andra ord ska man lyckas ta in alla dessa intryck och dessutom hänga med i alla diskussioner i plenum där besluten tas. Inte helt lätt kan jag lova.

Personligen så älskar jag SFS FUM! Det finns ingen annanstans som man på 4 dagar får lära sig så mycket, får träffa fantastiska personer, får ha spännande diskussioner och framför allt får inse hur otroligt kompetenta Sveriges studenter faktiskt är. Snacka om att Sveriges framtidshopp står till dessa människor och deras brinnande engagemang. Jag är lika imponerad varje år. Att inte få med sig en massa idéer och tonvis med inspiration hem är omöjligt! Jag rekommenderar alla att ta chansen att åka om ni får den. Absolut!

Redan innan detta FUM öppnade så har vi ute på kårerna nog förstått att jämställdheten skulle få mer utrymme än vanligt under detta års möte. Diskussionerna har varit många både inom studentrörelsen och i samhället, det är med andra ord omöjligt att ha missat den. Så naturligtvis låg det i handlingarna till FUM en massa motioner om hur vi ska göra för att få SFS att bli en mer jämställd organisation, dvs att vi faktiskt ska genomföra själva det vi vill att hela samhället ska göra. Man kan ju inte predika om jämställdhet för andra om man inte lever som man lär.. eller kan man?

För att göra saker och ting helt klara redan från början så slog vi upp "jämställdhet" och
"jämlikhet" i NE när vi skulle diskutera handlingarna. Orden används ofta huller om buller och det är lätt att bli förvirrad om man inte har stenkoll på vad de betyder.
Jämställdhet:
innebär att män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.
Jämlikhet:
alla individers lika värde.
Så där, nu har vi gjort det klart en gång för alla. Här kommer då dilemmat i det hela...

I dagens samhälle finns det oändligt många grupper att ta hänsyn till, dvs vi måste se till att få ett jämlikt samhälle där alla individer har lika värde. Jämställdhetsförespråkarna missar därför, enligt mig, en hel massa när de stenhårt fokuserar på bara förhållandet mellan kvinna och man. Det är ju bara två grupper, vart tog alla andra vägen? Var finns HBT-perspektivet, invandrarna, de funktionshindrade och de ensamstående föräldrarna i diskussionen?? För mig är det obegripligt att en organisation, som för övrigt innehåller alla dessa grupper, tokfokuserar på "bara" könsdiskussionen. Blir jämställdheten rent praktiskt bättre om man kvoterar in det "underrepresenterade könet", som det så vackert heter, i styrelser, arbetsgrupper och utskott? Känner sig de inkvoterade personerna uppskattade för sin kompetens, eller känner de att de hamnat där pga att de råkade tillhöra det kön som just då var underrepresenterat?

Jag skulle inte vilja sitta på en förtroendepost på något annat villkor än att jag sitter där pga min kompetens. Jag kan inte tänka mig att bli uppflyttad på en lista bara pga att jag är kvinna och det ser bättre ut att jag sitter där istället för mannen som kom högre på listan än mig från början. Det är för mig otänkbart att tvinga fram jämställdhet på det här viset! Som en vis kårtjej sa under diskussioner på ett av åsiktstorgen: "Det är först på de senaste 100 åren som vi börjat se resultat i kvinnokampen, det måste få ta tid!" Ska man kvotera in det underrepresenterade könet, borde man då inte kvotera in andra grupper för att få deras perspektiv på frågorna? I vårt samhälle finns många olika grupper och rimligtvis borde man ta del av deras syn på saken i alla frågor och sammanhang, de lever ju här oxå!

Alltså borde vi kvotera in invandrare, HBT-personer, ensamstående föräldrar och alla de andra grupper som SFS kårer består av. Eller borde vi inte det? Är det bästa om vi kan leta fram en representant som är tex ensamstående förälder med invandrarbakgrund som är bisexuell och transperson? Eller är det bästa om vi kan hitta en person som är kompetent nog och kan sätta sig in i de övrigas perspektiv? Vill vi ha en kvinna på posten trots att hon kanske inte är kompetent nog, bara för att få rätt jämvikt på jämställdhetspappret?

Hela diskussionen får mig att vilja gå bärsärkagång genom alla plena där man beslutar om dessa saker! Genom att kvotera in personer pga vilket kön de tillhör, så skapar man ju en större klyfta mellan könen. "Visst du var mer kompetent men vi saknar en man för att få en jämställd styrelse så tyvärr..." Vad är det för inskränkt sätt att se på saken? Detta ger klara och tydliga signaler till omgivande samhällle att vi måste särbehandla de som anses svagare. Tar det bort klyftan mellan könen? Skulle inte tro det! Jag hörde att det diskuteras på polishögkolorna att man ska sätta lägre krav på tex fys-testerna när det gäller kvinnor. Visst är det ett biologiskt faktum att kvinnor inte är lika fysiskt starka som män, men vill vi ha kvinnliga poliser på gatan som inte håller det fysiska måttet? Ska man göra det jämställt så måste man ju sänka gränsen för alla polisaspiranter då. Dvs inte heller männen ska behöva nå upp till de nuvarande gränserna. Det här leder ju då till jämställdhet (dvs rättigheterna blir lika för båda könen) men lär ju i längden sänka kvaliteten på våra poliser. Att sänka kraven för kvinnorna är ju inte rättvist mot männen, det leder till särbehandling men det är tydligen ok så länge det är kvinnorna som särbehandlas! Det gör mig förbannad!

För att återknyta till SFS FUM där vi började... Jag säger inte att SFS inte har goda föresatser med sitt jämställdhetsarbete, men det börjar komma till löjliga proportioner. Vi valde under mötet jämställdhetsbevakare som kontrollerade hur många kvinnor resp män som talade i de olika frågorna, hur lång tid de pratade, hur många av varje kön som röstade för och emot, osv. I budgetfrågan yttrade sig ca 30 män och 7 kvinnor. Männen talade mer än dubbelt så länge som kvinnorna. Vad säger det? Jämställdhetsbevakarna fick frågan om kvaliteten på inläggen.. Pratade männen mer skit än kvinnorna, eller hade de långa och kvalitativt höga inlägg i debatten? Var kvinnorna bättre på att formulera sig kort och koncist? Det visade sig att männen pratade länge och lade sedan fram sitt yrkande, medan kvinnorna mer sammanfattat lade sina yrkande. Min personliga slutsats är att kvinnorna effektiviserade medans männen trivdes utmärkt i talarstolen utan att komma till punchline. Så tidsstatistiken missade i början kvaliteten i uttalandena, men när den statistiken kom blev ju bilden en annan.

SFS delade dessutom för första gången ut ett nyinsiftat pris: Jämställdhetspriset. Fel, fel, fel! En organisation med den demografiska spridningen borde, och jag menar verkligen borde i ordets starkaste formulering, instifta ett jämlikhetspris istället. Att bara fokusera på kön och inte på individen gör även den godaste avsikt till ett inskränkt sätt att se på världen. Sedan har jag personligen åsikter om den handling som belönades med priset, men det hör kanske inte till den här krönikan. En organisation med SFS inriktning borde varit mer uppmärksam på vilka frågor den faktiskt väljer att stötta.

Fick jag bestämma så skulle alla jobba för jämlikhet istället. Alla individers lika värde! Det borde ju vara mer rättvist, speciellt med tanke på att dagens jämställldhetsarbete går ut på att särskilja könen ännu mer och klappa kvinnorna på huvudet för det är minsann synd om dom. Hur motiverar vi kvinnor att ta för sig mer genom att kvotera in dem överallt? Borde man inte istället uppmuntra dem att göra sin röst hörd så att man kan bli uppmärksammad för sin kompetens och inte inkvoterad för sitt kön? Jag är övertygad om att kvinnor kan, men jag är än mer övertygad om att alla människor kan bara de får det stöd det behöver. Det stödet är inte inkvotering under föresatsen att det ökar jämställdhet. Det stödet handlar om insikten att alla människor är lika värda och alla bör bli lyssnade på, först då kan vi hitta de som är mest kompetenta och som får jobbet för att de förtjänar det.

Inga kommentarer: